Dag 05 – Min bästa vän

Jag vet inte om jag gillar uttrycket "bästa vän", och vet faktiskt inte om jag har en som är bäst. Jag har däremot riktigt nära vänner, och en av de närmaste heter Alexander. Vi gick i samma klass under gymnasiet och det var så vi lärde känna varandra. det blev mycket kaffe och flummande under bildlektionerna under de tre år vi gick i samma klass, kanske mer sådant än flitigt arbete. vi tycker ganska lika och gillar samma saker och musik, samtidigt som vi är rätt olika. Och det tycker jag är bra. Tycker man precis likadant om allt blir det nog ganska tråkigt att umgås tillslut. Det känns lite som att jag hittat en människa som är knasig på samma sätt som mig, och det är jag fruktansvärt glad för. För sådana verkar inte växa på träd.

En annan väldigt nära vän är min Panda, som jag lärde känna via en så kallad community. Kamrat hette den, vet inte ens om den finns kvar längre. Hur som helst kom vi, efter kanske en eller två månaders intensivt internetpratande på att vi ville träffas. Problemet var att vi bodde ungefär 70 mil ifrån varandra, men tillslut gick det i alla fall. (Fast min mamma var nog mer nervös än vad jag var, vilket jag i efterhand förstår.) Det känns hemskt speciellt att faktiskt träffa någon som man känner så väl på insidan, som man skrivit så mycket med och pratat med så mycket i telefon, men som man ändå inte träffat. Det blev hemskt bra i alla fall, även om avståndet förstås är jobbigt.

Och sist, en inte minst, så är min lillebror Nils min bästis! vi är också knäppa på samma sätt, men det är ju inte alls konstigt eftersom vi är släkt. Det är så skönt när man kommit förbi den där åldern då man mest bråkar med sina syskon, för då upptäcker man att det där pestiga syskonet faktiskt är en väldigt bra kompis.
Här är en fin bild på mig och lillebror, från i somras. Han är tre år yngre, förresten.Ganska lagom.



(vi kan väl helt enkelt konstatera att det här blir en tvåveckorsutmaning, snarare än en veckoutmaning. Så nu slutar jag be om ursäklt för att jag är seg.)